BORTOM BRÅK OCH HÅRT KLIMAT
Åhs (1998) beskriver att ”som pedagoger måste vi vara medvetna om, att det inte spelar någon roll hur många gånger vi poängterar det viktiga i att eleven ” respekteras som den individ det är” om vi i det praktiska arbetet håller oss med en metodik, som för att den skall fungera, förutsätter att alla barn helst på samma tid tillgodogör sig samma mängd färdigheter. Risken blir i så fall stor att barn med en långsammare inlärningstakt ” sitter av undervisningen” och inte får tillfälle att uppleva sig själva som kompetenta lärande. Samtidigt minskas möjligheten för barnet att utveckla en positiv bild av sig själv och sin egen förmåga” sid 113
Jag anser att detta som han beskriver här ovan är av betydelse ute i verksamheterna. Man strävar efter att nå ut till varje individ men hur tillämpas detta ute i verksamheten? Jag anser att det är viktigt att jag som pedagog anpassar undervisningen till varje individ. Jag skall inte bara arbeta efter samma mönster, utan vara flexibel i mitt arbete och anpassa undervisningen. Jag vet hur jag skall arbete men återigen om det varken finns resurser eller pengar är då detta lätt att tillämpa i vardagen? Jag tror dock att det är många barn som inte blir sedda och som Åhs (1998) beskriver det ” sitter av tiden” Jag anser att detta blir en ond cirkel. Då de barn som har långsammare inlärningstakt och som inte kan tillgodogöra sig kunskapen, är de barn som sedan är oroliga och springer runt i klassrummet. Dessa barn hänger inte med i verksamheten och får sämre självförtroende.
I Lpo94 beskrivs även att skolan skall ta hänsyn till elevernas olika förutsättningar och behov. Det påpekas även att det finns olika vägar att nå målet. Skolan har även till uppgift att ansvara för att de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan aldrig undervisningen utformas lika för alla. Detta tycker jag är motsägelsefullt då skolan har till uppgift att ta hänsyn till elevens förutsättningar och genom detta kan undervisningen inte utformas samma. Men jag reflekterar till skolor som istället för att sträva för att uppnå målen trycker ner barnen och inte ger dem samma möjligheter, då skolan istället tar bort resurser för att spara in pengar då detta drabbar barnen och barnen är vår framtid.
Jag anser att det är lätt utav skolan att påpeka att man som pedagog skall arbeta efter varje individ och undervisningen skall anpassas till alla, men då anser jag att man som pedagog skall ha möjlighet att lyckas och få de rätta förutsättningarna.
/ Kristina
Ännu ett dilemma i skolorna!!
Jag finner det svårt hur en lärare ska kunna se till varje individ och anpassa undervisningen till alla dessa 20 elever i en klass, där läraren är ensam. Kan man verkligen få med ALLA individerna och göra undervisningen givande för dem?
Ni som läser till lärare i grundskolan och uppåt står inför stora utmaningar inför hur ni ska få undervisningen att vara givande för ALLA individer i klassen. Jag som läser mot förskolan anser att vi har det lättare att variera undervisingen mer, eftersom vi har mer möjligheter att införa leken i undervisingen, göra det praktiskt och dessutom då vi oftast är 3 pedagoger i verksamheten, har vi alltid stöd av varandra och kan kompensera upp varandra i arbetet.
Åter igen anser jag att ekonomin styr mycket i skolorna, men på någotvis måste vi acceptera situationen och göra det bästa av det vi har och kan. Vi måste ta vara på varandras resurser i klassen. Kanske kan eleverna hjälpa varandra mer och läraren måste arbeta för det sociala i klassen, att alla accepterar att man kan olika och har kommit olika långt i böckerna. Åter igen menar jag att dialogen i klassen, mellan elever och lärare, är enormt viktigt för att öka acceptansen och förståelsen för att alla är olika och kan olika mycket!
Oj glömde skriva mitt namn, men det ovan har Elisabeth skrivit =)
Att anpassa undervisningen och se till varje elev är A och O. Vissa kräver mer och andra mindre och vissa behöver bara en knuff i rätt riktning.
På en av mina VFUplatser i en klass 3:a fanns en pojke som ofta satt och dagdrömde på lektionerna och alltså inte fick mycket gjort. Jag visste att han kan eftersom han är väldigt smart och har ett ordföråd och förståelse som många inte får förens senare. Han var helt enkel mycket smart. Men som sagt han dagdrömde och fick alltid höra att han inte fick något gjort och att han skulle skynda på vilket jag anser till slut får ett negativt resultat, för som Monica sa under en föreläsning: om någon säger tillräckligt många gånger att vi är på ett visst sätt så blir vi sådana. En dag bestämde jag mig iallafall för att prova något nytt eftersom läraren inte brydde sig speciellt mer än att hon tjatade. Jag slog mig ner vid honom grabbade tag i pennan och boken och sa lite skojsigt att nu är du lärare och jag elev berätta vad jag ska skriva :P detta tyckte han var väldigt kul och de slutade med att han hade gjort tre sidor i matteboken vid lektionens slut istället för tre tal. Efter att ha gjort så här några gånger och jag sagt se vad du kan och vad många tal och sidor du gjort så blev han givetvis mycket glad och matematikarbetet gick mycket bättre i fortsättningen även då jag inte skrev åt honom(iallafall gick det bra så länge jag var kvar under VFU perioden, jag hoppas verkligen att det fortsatte bra också). Han fick känna att han kunde och var bra och det vill jag poängtera är mycket viktigt för alla! Ibland behöver man ta sig den extra tiden även om det kan verka omöjligt, men den extra tiden som inte behöver vara så lång eller så ofta räcker för att vissa ska klara sig bättre sedan.
min kommentar verkar inte fatta attt den ska snyas här ju :S är det någon annan som ser den. verkar som det står anonym framför för den syns om man loggar in på sidan :S
Jag ser din kommentar Madelen.
Vilken härlig upplevelse ni var med om Madelen. Bra kämpat där =)
Jag håller med om att det var en härlig erfarenhet du delgav oss, Madelen. ¨Jodå, dina kommentarer syns allt.
Jag förstår precis hur du menar, Kristina. Jag kan berätta att just nu i verksamheterna när tröttheten och mörkret smyger sig på, märks mer av den frustration du beskriver. Men det är just det, ibland lyckas trots knappa resurser, och ibland blir det inte riktigt bra hur mycket resurser det än finns. Vad är det som gör skillnaden?
Jag håller med om att det är svårt att se alla elevers behov och förutsättningar. Jag arbetade i en klass med 29 elever där de "tysta" eleverna var svåra att få grepp om. Gråzonen måste man se och höra mycket mer, men det svåra som jag upplevde det är att vissa elever tar så enormt mycket mera plats, inte alltid pga att de är stökiga utan helt enkelt är med i undervisningen och kräver även utmaningar för sin skull. Det är ju så många förutsättningar som man skall ta hänsyn till i en klass. Det är nog därför man delar in klassen i grupper för att på bästa möjliga sätt tillmötesgå eleverna vilket vi diskuterat om det är segregering eller inkludering.
