memkkaho

Åhs (1998) tar upp att om elever slår sönder saker, sprayar på skolans väggar etc. är det en självklarthet att de skall få ta ett rimligt ansvar för sina handlingar. Detta gäller också om man av misstag har förstört något. Ett sådant förhållningssätt bör i princip gälla även för äldre förskolebarn. Här igenom stärks nämnligen känslan av personligt ansvar. Att vuxenvärlden visar att den inte accepterar olämpligt beteende innebär att den ger ramar som talar om vad man får och inte får göra.

När jag läser detta och ser på ordet ansvar så kan jag känna att det är svårt att helt förstå vad man menar. Självklart ska man ta ansvar för sina handlingar men vad ansvaret består i kan nog ses olika. Vad gäller dem som medvetet förstör något känns det som att i verkligheten blir ansvaret någon form av straff. Hur ofta har vi inte blivit skickade upp på rummet för att ha gjort något dumt exempelvis. men hur fungerar det då i skolans värld? förr var det kvarsittning som gällde men vad gör vi nu? hur gör dom på era skolor? (jag kanske har helt fel så rätta mig gärna, vi ska ju diskutera menar jag ;)  )

Om man skulle råka göra sönder något av misstag, ska man då verkligen behöva "ta ansvar för det?" givetvis ska man torka upp mjölken om man ex råkat spilla ut det. Men för ett barn som av misstag gjort sönder eller tappat något brukar bara just det vara illa nog och inget som den mår bra av. vad menar han då med ansvar?
hur ska vi hantera det på ett bra sätt?

Jag ansåg detta vara ett bra stycke ur hans bok där det är lätt att få fram en diskussion och ta del av varandras lärdomar och tankar, inget är så enkelt som vi tror och alla gör olika. vad är rätt och vad är fel?

Av: Madelen Karlsson

Åhs (1998) beskriver att ”som pedagoger måste vi vara medvetna om, att det inte spelar någon roll hur många gånger vi poängterar det viktiga i att eleven ” respekteras som den individ det är” om vi i det praktiska arbetet håller oss med en metodik, som för att den skall fungera, förutsätter att alla barn helst på samma tid tillgodogör sig samma mängd färdigheter. Risken blir i så fall stor att barn med en långsammare inlärningstakt ” sitter av undervisningen” och inte får tillfälle att uppleva sig själva som kompetenta lärande. Samtidigt minskas möjligheten för barnet att utveckla en positiv bild av sig själv och sin egen förmåga” sid 113

Jag anser att detta som han beskriver här ovan är av betydelse ute i verksamheterna. Man strävar efter att nå ut till varje individ men hur tillämpas detta ute i verksamheten? Jag anser att det är viktigt att jag som pedagog anpassar undervisningen till varje individ. Jag skall inte bara arbeta efter samma mönster, utan vara flexibel i mitt arbete och anpassa undervisningen. Jag vet hur jag skall arbete men återigen om det varken finns resurser eller pengar är då detta lätt att tillämpa i vardagen?  Jag tror dock att det är många barn som inte blir sedda och som Åhs (1998) beskriver det ” sitter av tiden” Jag anser att detta blir en ond cirkel. Då de barn som har långsammare inlärningstakt och som inte kan tillgodogöra sig kunskapen, är de barn som sedan är oroliga och springer runt i klassrummet. Dessa barn hänger inte med i verksamheten och får sämre självförtroende.

I Lpo94 beskrivs även att skolan skall ta hänsyn till elevernas olika förutsättningar och behov. Det påpekas även att det finns olika vägar att nå målet. Skolan har även till uppgift att ansvara för att de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan aldrig undervisningen utformas lika för alla. Detta tycker jag är motsägelsefullt då skolan har till uppgift att ta hänsyn till elevens förutsättningar och genom detta kan undervisningen inte utformas samma. Men jag reflekterar till skolor som istället för att sträva för att uppnå målen trycker ner barnen och inte ger dem samma möjligheter, då skolan istället tar bort resurser för att spara in pengar då detta drabbar barnen och barnen är vår framtid.

Jag anser att det är lätt utav skolan att påpeka att man som pedagog skall arbeta efter varje individ och undervisningen skall anpassas till alla, men då anser jag att man som pedagog skall ha möjlighet att lyckas och få de rätta förutsättningarna.

/ Kristina

I Åhs avhandling på sidan 75 kan man läsa att det finns en stor möjlighet till personlig utveckling genom att få diskutera frågor som berör normer och värderingar. Detta sker genom så kallade normsamtal och dess syfte är att på ett systematiskt sätt utveckla medvetandet om normer och värderingar.

Normsamtal anser jag vara väldigt värdefullt att man samtalar med barnen om, att man tar sig tiden att sätta sig ner och för ett samtal med barnen om det t.ex. skett något olämpligt. På min VFU-plats sitter det en vänskapssol på väggen, där personalen har skrivit ner olika regler på solens strålar. Dessa regler är något barnen gemensamt kommit fram till under ett så kallat normsamtal. Om något skett bland barnen, t.ex. att det varit en del tjaffs så ber personalen barnen sätta sig på sina platser i samlingen och det sker ett samtal och personalen ifrågasätter om barnen har brutit mot de regler de har bestämt ska gälla eftersom det står på strålarna. Jag anser att på detta vis så blir det mer konkret vad man får och inte får göra för barnen, eftersom de själva varit med och bestämt vilka regler om ska gälla, och då personalen påminner dem om detta då det behövs. Självklart så bedömer personalen om någon individ verkar ta illa vid sig, samt då de inte pekar ut något specifikt barn utan dessa samtal riktar sig i allmänhet gentemot hela gruppen. Då något skett och det bara är t.ex. två barn inblandade så samtalar personalen med dessa två om reglerna enskilt. Det händer att barnen förknippar vänskapssolens regler med händelser i t.ex. böcker, då barnen menar att man inte får göra så eftersom det står på vänskapsolen. Jag anser att normsamtal kan vara givande för barnen, men det gäller att personalen beskriver och är tydliga med vad de vill förmedla till barnen, samt då man tar sig tid till detta i verksamheten. Det är av vikt att man har i åtanke att barnen kan även känna sig kränkta, och man som pedagog måste kunna läsa av barngruppen.

/Elisabeth

I Salamancadeklarationen (2006) beskriver det att målet är en ”Utbildning för alla”. Med detta menar dem att de strävar efter att skolan skall kunna möta de elever som är i behov av särskilt stöd. Detta är samtidigt något som Lpo94 (2006) beskriver då skolan skall hjälpa alla med behov av särskilt stöd. Läraren har ett speciellt ansvar att stimulera och ge stöd till elever som har olika svårigheter. I Salamancadeklarationen beskrivs det även att alla barn har unika egenskaper, intressen, fallenheter och inlärningsbehov och att skolan skall stödja barnen i detta. Elever med särskilt stöd måste ha tillgång till vanliga skolor som skall tillgodose dem inom pedagogiken och som sätter barnet i centrum. Detta är något som jag anser vara av betydelse då jag tycker att man alltid skall sätta barnet i centrum och det är ytterst viktigt att man tillgodoser deras behov. Salamancadeklarationen nämner även att skolan strävar efter att ge plats för alla barn, respektera olikheterna, stödja inlärningen och tillgodose individuella behov utan hänsyn till eventuella svårigheter eller funktionsnedsättningar, undervisningen måste anpassas till barnet och inte låta sig styras av skolans förutsättningar. Detta är samtidigt något som Lpo94 tar upp då undervisningen skall anpassas till varje elev. Alla elever skall ha förutsättningar att lyckas. Salamancadeklarationen påpekar även på föräldrarnas betydelse och vikten av föräldramedverkan i barns utbildning.

Det är mycket som Salamancadeklarationen nämner som är av betydelse. Jag tycker att det är ytterst viktigt att man sätter barnet i centrum och tillgodoser deras behov. Man ser likheter i både Salamancadeklarationen och i läroplanerna, det är mycket som går hand i hand med varandra. Jag tycker att det är viktigt att man strävar efter att uppnå dessa mål i verksamheterna. Det är enkla mål att tillämpa som t.ex. att skolan skall ge plats åt alla barn och respekterar olikheterna och stödja inlärningen.  Det är även av betydelse att föräldrarna är delaktiga i barns utbildning, då jag tycker att de skall vara en del av verksamheten. Som avslutning vill jag endast poängtera hur viktigt det är att man tillgodoser alla barns behov och att man utformar sin undervisning till alla individer och att alla får de rätta förutsättningar i livet. Att man tillgodoser individens behov.

/ Kristina

I Salamancadeklarationen kan man läsa att metoden att inte särbehandla barn med funktionshinder skall vara en normal beståndsdel av den nationella planeringen för att förverkliga målet – utbildning för alla.

Men frågan jag ställer mig är om detta är möjligt, att förhindra att särbehandling sker?

För jag anser att det är svårt att undvika att man särbehandlar de som är i behov av hjälp i en skola för alla. På ett eller annat vis blir de ändå särbehandlade i klassen eftersom de är i behov av annat stöd eller material t.ex. Men man ska alltid se varje individ som unik och då alla har olika förutsättningar. Om läraren hela tiden påpekar att alla individer är olika med olika behov, kanske denne kan undvika att uppmärksamma att särbehandling sker mot endast en individ. Särbehandling bör då ske mot alla individer, eftersom alla lär sig på olika sätt. Läraren har en viktig roll i detta dilemma om särbehandling. Denna ska försöka bygga upp en acceptans i klassen, att alla är olika och är i behov av olika stöd och hjälp. Återigen blir jag medveten om vår stora roll som lärare!

/ Elisabeth

I Lpo94 (2006) beskrivs det om människors lika värde. De beskrivs även att ingen i skolan skall utsättas för diskriminering på grund av funktionshinder eller kränkande behandling. De påpekar även att undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov samtidigt som undervisningen skall vara saklig och allsidig . Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen. I Lpo94 beskrivs även att skolan skall ta hänsyn till elevernas olika förutsättningar och behov. Det beskrivs även att det finns olika vägar att nå målet. Skolan har även till uppgift att ansvara för att de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan aldrig undervisningen utformas lika för alla.

Detta är något som jag tycker är viktigt. Jag anser att det är av betydelse att man inte kan planera undervisningen på ett sätt utan man alltid måste tänka att man skall utforma undervisningen olika då alla är olika och kan olika mycket. Det är många aspekter som Lpo94 beskriver angående barn som är behov av extra stöd.

När jag reflekterar kring de som läroplanerna menar, anser jag att det är svårt att tillämpa i vardagen. På min Vfu- plats har vi en pojke i klassen som själv påstår att han hör röster, han har stora koncentrationssvårigheter och har svårt för att samarbeta med sina klasskompisar. Han hamnar gärna i bråk och slåss i stället för att kunna diskutera och lösa problemen. Min handledare har pratat med specialpedagogen kring hans sätt att vara. Pojken skulle få en resurs som kunde engagera sig i honom och arbeta kring hans intressen. Detta skulle vara en stor hjälp för min handledare då hon även kunde se alla individer.  Men pojken fick inte någon resurs då de fattades pengar. Istället tog de bort fritidpedagogen som fanns som extra stöd i klassen. Min handledare fick en utmaning då hon skulle finnas till för både pojken och till alla andra elever samtidigt. Detta anser jag vara fel då skolan skall sträva efter varje elevs förutsättningar och behov. De beskriver även att skolan har till uppgift att ansvara för att de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Hur kan då pojken på min Vfu plats inte få den hjälp han behöver? Allting handlar om pengar, men vad kostar inte detta senare då t.ex. pojken inte haft de rätta förutsättningarna att lyckas? Alla tänker kortsiktigt, medan jag tänker att barnen är vår framtid och då anser jag att alla skall ha samma förutsättningar att lyckas. Med eller utan extra stöd. Då alla är vi olika.

/ Kristina

LPO 94(2006) tar upp den viktiga uppgift som skolan har vad gäller att förmedla och förankra de grundläggande värdena som samhället vilar på. Människans okränkbarhet, individens frihet och integritet, att alla är lika mycket värda och jämställdhet. Skolan ska också låta eleverna finna sin unika egenart och främja förståelse för andra människor och skapa förmåga till inlevelse. LPO 94 tar också upp att undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov och att varje elev ska möta respekt för sin person. Det står också att vi ska sträva efter att varje elev kan leva sig in i och förstå andra människors situation och att de ska utveckla en vilja att handla med även deras bästa för ögonen.

Alla är vi olika men ingen ska därav ses som mindre värd. Jag anser att vi ska sträva efter att få bort normerna vad som är normalt eller avvikande, för så länge något ses som avvikande menar jag också att tankarna om vad som är mindre värt också existerar. Alla elever har behov men vissa behöver lite extra stöd för att få dem tillgodosedda. Genom att plocka bort en elev som ses som ”avvikande” från den vanliga klassen tar vi också bort elevernas chanser till att skapa förståelse, inlevelse och empati för en annan människa. Vi arbetar inte heller för att få bort stämpeln avvikande/onormal, för vad visar vi eleverna då vi plockar bort en elev från klassen eller skickar iväg elever för annan undervisning? Vi har så mycket att lära av varandra, det vet jag av egna erfarenheter.  Jag lärde mig så otroligt mycket av en person som hade extra behov då jag gick i skolan. Hon lärde mig att hon klarade samma saker som vi gjorde, hon behövde bara vissa hjälpmedel och varför skulle det vara fel? Jag gjorde en gång en intervju med en person inom skolans värld som sa: - Vi är här och vi ska dit men hur vi tar oss dit ska inte spela någon roll, och jag är fullt beredd att stödja dessa ord. Jag anser att det är viktigt att vi alltid ska sträva efter målet en skola för alla och då är en förändring av våra attityder angående normalt och avvikande viktiga. Det är våra attityder och vårt handlande som eleverna tar över, det gör inte som vi säger de gör som vi gör.  Jag vill till sist åter trycka på att: ALLA ÄR VI UNIKA OCH ALLA ÄR VI LIKA MYCKET VÄRDA.

AV Madelen K

I Lpfö 98 (2006) beskrivs att arbetslaget skall ansvara för att varje barn får sina behov respekterade och tillgodosedda och får uppleva sitt eget värde. Det beskrivs även att förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin identitet och känner trygghet i den, utvecklar självständighet och tillit till sin egen förmåga. Barnen ska utveckla sin förmåga att fungera enskilt och i grupp, att hantera konflikter och förstå rättigheter och skyldigheter samt ta ansvar för gemensamma regler. Personalen i förskolan ska även samarbeta för att erbjuda en god miljö för utveckling, lek och lärande och särskilt uppmärksamma och hjälpa de barn som av olika skäl behöver stöd i sin utveckling.

Detta skall alltså förskolan stäva emot och ha som mål att uppnå. Men detta blir genast ett bekymmer om personalen inte får den hjälp och stöd som de egentligen har rätt till om det finns ett barn i behov av stöd på avdelningen. På min VFU – plats finns det en liten pojke som är i behov av extra stöd och behöver ha en extra person som följer denna pojke i vardagen för att underlätta för bl.a. personalen, men även för att se till att de andra barnen får chansen att bli sedda och bekräftade av personalen. Rektorn har beviljat att en extra personal ska komma in på avdelningen på prov, utöver den vanliga personalen. Dock är denna prövotid snart slut och rektorn ställer sig tveksam till att en extra personal behövs för detta barn, trots personalens påtryckningar att detta krävs för att barngruppen ska fungera samt att de resterande barn ska få bli sedda.  

Detta anser jag ett dilemma, då personalen hävdar att en extra personal krävs för att vardagen ska fungera för alla på avdelningen. Dock tvekar rektorn till detta. Jag anser att rektorn bör göra ett studiebesök på avdelningen under några dagar innan ett beslut tas. Detta eftersom det är väldigt lätt att bestämma hur det ska vara, när man egentligen inte har någon insyn kring hur det verkligen fungerar i vardagen. Att rektorn väljer att tysta ner problemet anser jag problematiskt eftersom detta innebär att alla på avdelningen riskerar att inte kunna nå upp till målen, eftersom denna pojke kräver mycket tillsyn vilket bidrar till att de andra barnen hamnar i skymundan. Detta är precis ett dilemma jag själv är rädd för att hamna i under yrkeslivet, då man känner att situationen är ohållbar, men detta tystats istället ner eftersom ekonomin inte räcker till. Detta ska inte få förekomma ute i skolorna!


/Elisabeth