LPO94 (2006)
LPO 94(2006) tar upp den viktiga uppgift som skolan har vad gäller att förmedla och förankra de grundläggande värdena som samhället vilar på. Människans okränkbarhet, individens frihet och integritet, att alla är lika mycket värda och jämställdhet. Skolan ska också låta eleverna finna sin unika egenart och främja förståelse för andra människor och skapa förmåga till inlevelse. LPO 94 tar också upp att undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov och att varje elev ska möta respekt för sin person. Det står också att vi ska sträva efter att varje elev kan leva sig in i och förstå andra människors situation och att de ska utveckla en vilja att handla med även deras bästa för ögonen.
Alla är vi olika men ingen ska därav ses som mindre värd. Jag anser att vi ska sträva efter att få bort normerna vad som är normalt eller avvikande, för så länge något ses som avvikande menar jag också att tankarna om vad som är mindre värt också existerar. Alla elever har behov men vissa behöver lite extra stöd för att få dem tillgodosedda. Genom att plocka bort en elev som ses som ”avvikande” från den vanliga klassen tar vi också bort elevernas chanser till att skapa förståelse, inlevelse och empati för en annan människa. Vi arbetar inte heller för att få bort stämpeln avvikande/onormal, för vad visar vi eleverna då vi plockar bort en elev från klassen eller skickar iväg elever för annan undervisning? Vi har så mycket att lära av varandra, det vet jag av egna erfarenheter. Jag lärde mig så otroligt mycket av en person som hade extra behov då jag gick i skolan. Hon lärde mig att hon klarade samma saker som vi gjorde, hon behövde bara vissa hjälpmedel och varför skulle det vara fel? Jag gjorde en gång en intervju med en person inom skolans värld som sa: - Vi är här och vi ska dit men hur vi tar oss dit ska inte spela någon roll, och jag är fullt beredd att stödja dessa ord. Jag anser att det är viktigt att vi alltid ska sträva efter målet en skola för alla och då är en förändring av våra attityder angående normalt och avvikande viktiga. Det är våra attityder och vårt handlande som eleverna tar över, det gör inte som vi säger de gör som vi gör. Jag vill till sist åter trycka på att: ALLA ÄR VI UNIKA OCH ALLA ÄR VI LIKA MYCKET VÄRDA.
AV Madelen K
Det är så intressant det du diskuterar om. I många skolorna pratar man om värdekuber som innefattar trygghet, hänsyn, att vi är olika mm. Men hur hanterar man det i praktiken? Hur skall man göra med elever som behöver extra stöd? Blir dessa elever inte utpekade även om det kommer in en speciallärare till klassrummet? Även när man arbetar med elever som behöver mer av mig som lärare märker de andra eleverna det, är det att peka ut någon? Jag anser att det är svårt att arbeta med elever som behöver extra stöd utan att det märks. Här behövs en attityd i klassrummet som betonar olikheter och att man är duktig på olika saker. Ofta har jag märkt att elever(oftast med koncentrationsproblem)får en "stämpel". Det skall hanteras enligt Lpo 94 (2006)som du tar fram i din diskussion. Jag har även märkt att även om jag som pedagog har en öppen elevsyn och dialog med eleverna angående olika behov påverkas även barnen av influenser runt deras miljö. Jag kan ge ett exempel: I en klass jag undervisade i fanns det en pojke som hade damp/ADHD, han hade även assitent heltid. Naturligtvis hade han sina svårigheter och vilka konsekvenser det gav, men han var omtyckt av sina vänner i klassen vilka var mycket medvetna om hans problem. Under en samtalsrunda med pojkarna i klassen uttrycke en pojke att han önskade leka med den nämnda pojken men fick inte för sina föräldrar bjuda hem eller åka till honom för lek. Det ställde mig på pottkanten, allt vi pratat om blev nu ställt till sin spets. Naturligtvis kunnde jag inte gå emot hans föräldrar utan fick säga att de då fick leka här i skolan med varandra.
Det är en mycket bra text du har skrivit. Du fick mig att vilja läsa vidare. Det är roligt att du kan relatera detta till något som hänt i ditt liv. Man märker tydligt att du är intresserad av ämnet och att du vet att man skall arbeta efter ” en skola för alla”. Du beskriver i din text att ingenting är omöjligt och har bevis ifrån detta i ditt liv. Detta kan jag själv känna då jag anser att barn med särskilt stöd behöver vara tillsammans med andra för att känna en gemenskap och tillhörighet. Jag instämmer med dig då du påpekar att det inte hjälper att plocka bort barn ifrån en klass som ses som avvikande utan att man istället skall arbeta med att få bort stämpeln avvikande/onormal. Själv anser jag det vara viktigt att vi pedagoger beskriver och arbetar med barnen att alla är vi olika och är lika mycket värda.
Det var roligt att ta del av dina tankar kring ämnet. Det var en bra sammankoppling med läroplanerna.
/ Kristina
Begreppen normalitet och avvikelse tål verkligen att synas i sömmarna. Vems är normen och på vilka grunder? Jag tror definitivt på det du skriver, Madelen, att vi alla har att lära av varandra, olikheter tillför så mycket.
Bra att du belyser att man faktiskt lär sig enormt mycket av de med behov av stöd. Jag själv har en vän som har en cp-skada i armen vilket innebär att hon har en nedsatt funktion i armen och inte kan t.ex. greppa saker med handen. Men det är så intessant att notera att detta är inget hon låter sin hindras av. Hon har aldrig mött några som mobbat henne i skolan t.ex. tills för ett tag sedan då hon satt på arbetsförmedlingen. De talade om för henne att hon inte kunde arbeta med det hon gör (fast hon gör det bra, det som hon kan bidra med pga sin hand). Arbetsförmedlingen ville se henne som handikappad. Hon blev rasande!! Det är alltid någon som vill sätta folk i "fack" och tala om vad man kan och inte kan göra. Detta ska vi lärare försöka förhindra att det uppkommer i skolorna! För precis som du säger är alla unika och lika mycket värda!
Jag anser även att lärarna bör ha en öppen dialog med klassen, just för att försöka förhindra att de andra barnen anser att ett visst barn får för mycket hjälp t.ex. Genom denna dialog hoppas jag att man lär sig att förstå och acceptera varandras olikheter, att ingen faktiskt är normal. Alla är vi unika som du säger!
