olle åhs bortom bråk och hårt klimat
Åhs (1998) tar upp att om elever slår sönder saker, sprayar på skolans väggar etc. är det en självklarthet att de skall få ta ett rimligt ansvar för sina handlingar. Detta gäller också om man av misstag har förstört något. Ett sådant förhållningssätt bör i princip gälla även för äldre förskolebarn. Här igenom stärks nämnligen känslan av personligt ansvar. Att vuxenvärlden visar att den inte accepterar olämpligt beteende innebär att den ger ramar som talar om vad man får och inte får göra.
När jag läser detta och ser på ordet ansvar så kan jag känna att det är svårt att helt förstå vad man menar. Självklart ska man ta ansvar för sina handlingar men vad ansvaret består i kan nog ses olika. Vad gäller dem som medvetet förstör något känns det som att i verkligheten blir ansvaret någon form av straff. Hur ofta har vi inte blivit skickade upp på rummet för att ha gjort något dumt exempelvis. men hur fungerar det då i skolans värld? förr var det kvarsittning som gällde men vad gör vi nu? hur gör dom på era skolor? (jag kanske har helt fel så rätta mig gärna, vi ska ju diskutera menar jag ;) )
Om man skulle råka göra sönder något av misstag, ska man då verkligen behöva "ta ansvar för det?" givetvis ska man torka upp mjölken om man ex råkat spilla ut det. Men för ett barn som av misstag gjort sönder eller tappat något brukar bara just det vara illa nog och inget som den mår bra av. vad menar han då med ansvar?
hur ska vi hantera det på ett bra sätt?
Jag ansåg detta vara ett bra stycke ur hans bok där det är lätt att få fram en diskussion och ta del av varandras lärdomar och tankar, inget är så enkelt som vi tror och alla gör olika. vad är rätt och vad är fel?
Av: Madelen Karlsson
Din diskussion får mig att reflektera över hur det verkligen går till ute i skolorna. Självklart tycker jag som du att det är nog pinsamt för barnet som råkar ut för något som t.ex. att tappa ett glas. Jag hade inget gjort någon stor sak över det. Är det medvetet gjort hade jag naturligtvis pratat med barnet så att han/ hon fick reflektera kring sitt eget handlande. Jag har inte reflekterat kring detta på min Vfu. Hur gör de på din skola?
Ansvar är som du menar ett svårdefinierat begrepp. Ansvar för mig handlar om att man tar ansvar för sitt eget handlande och tar ansvar för varandra. Jag kan hålla med om Åhs förklaring att man skall ta ansvar för sina handlingar som sker medvetet, men jag tycker inte att barnen skall ta ansvar för något som är misstag. Vidare menar jag att det är vuxnas ansvar att visa barnen att man kan ta ansvar för sitt eget handlande genom detta tror jag att barnen kan reflektera kring sin egen situation.
Du har skrivit ett bra inlägg och för en genomtänkt diskussion kring ett viktigt ämne, du fick mig kring denna text att fundera och reflektera kring mitt eget handlande ute i verksamheten.
Bra skrivet och som du säger, hur mycket ansvar ska man ta, när och hur?
Jag har arbetat på en förskola som utförde "bestraffning" då något skett. Barnet fick då sätta sig på soffan och ta en lugn stund för att lugna ner sig, för att efter detta berätta om det som skett och ev be den drabbade om ursäkt för sina handlingar. Barnen hade respekt för att det var detta som gällde då de t.ex. slagit något annat barn. Men då jag kom till min VFU- plats var jag så van vid denna lugna stund på soffan, att det blev "konstigt" när jag upptäckte att på VFUn fick barnen inga konsekvenser för sina handlingar. De fick en tillsägelse och thats it. Om det gäller allvarligare saker så blev det en diskussiotion självklart. Men jag minns att jag funderade på i början varför de inte "bestraffade" barnen då något skett. Men efter ett tag upptäckte jag att detta inte alltid behövdes...det var ju egentligen kränkande mot individerna att bli placerad i en soffa en stund utan att man ville detta.
Jag anser dock att barnen behöver få lära sig att ta ansvar för sina handlingar. Men frågan är på vilket sätt är det bästa sätt? Jag anser att man bör se till individerna, hur och vad man bör göra med dem då något skett. Man som pedagog bör helt enkelt besitta den skickligheten att avgöra vad som vore bäst för barnet i denna situation.
Detta blir dock det svåra...vart går gränsen, hur ska barn "bestraffas" för sina handlingar?
Min man, som också arbetar i skolan, brukar föra en diskussion med mig, som kan passa här. När blir det oskyldiga barnet skyldigt? När och för vad måste vi anses vara personligt ansvariga? Finns det någon "fast" gräns eller är det beroende av individ, situation, ålder...?
När jag läste det i boken reagerade jag också. Rent insiktivt kände jag att - Oj, vilken inställning, han har nog mött barn som slår sönder mycket och nu skapat en generalisering där barn är sådana och därför måste fasta och stränga regler in. Olyckor råkar vi alla göra, men jag anser att jag som pedagog ska arbeta med hur det hanteras efter skeendet. Vad och hur gör barnet? Barn reagerar ju olika när något händer och det är mitt ansvar att visa hur man går vidare. Det är mycket tragiskt när oskyldiga blir skyldiga, det är sådant som barn kommer ihåg från sin skolgång. Ibland kan jag se att vuxna är rädda för att vara vuxna idag, vilket jag kan se som en fara när det gäller att lära barn att ta ansvar för sina handlingar. Istället för att sätta gränser läggs det på barnet, familjen och att "betala" efter sig.
